Jag lever fortfarande. Jag har inte saknat bloggen alls, jag har bara saknat att skriva. Att ventilera. Lyfta på stenar, berätta om vad som känns i hjärtat, spotta ut orättvisor och tankar och känslor. 

 

Jag tänker mycket som vanligt. På världen och omgivningen och vad man ska göra för att det ska bli skillnad. Brinner mer och mer för varje kvinnas rätt till sin egen kropp. Läser om vardagssexism, fördjupar mig i feminism och rasar över våldsstatisiken mot kvinnor. Ifrågasätter andra och mig själv, försöker rannsaka mina ordval och säger emot andras formuleringar när jag får en klump i magen av deras så kallade skämt. 

 

Men ibland är det svårt att orka kampen när man samtidigt slåss mot sina egna spöken. De som får hjärtat att krackelera av sorg, ångest, skam och skuld. De spöken som borde ha fördrivits för länge sedan. Men kanske kommer de alltid vara kvar. 

 

Tänker ibland på en kortfilm jag sett ett antal gånger, där en frågar en annan vad hen vill göra när hen blir stor. 

 

"Skillnad. Jag vill göra skillnad." 

 

Och jag känner igen mig så mycket att det gör ont. 

Bloggen har hamnat på paus, oplanerat och inte alls med flit. Jag har varken hunnit eller orkat. Det är så mycket nu, ena dagen mycket som i mycket att göra, mycket skratt, mycket leenden, mycket kramar och pussar och hålla hand. Mycket jobb och mycket energi, mycket att fixa. Andra dagen mycket som i mycket trötthet, orkeslöshet och ont i hjärtat. Det är okej att gråta, det är okej att inte vara stark, det är vad folk säger till en. Men när någon frågar hur det är och man svarar något annat än bra hörs det inte ändå. Då ska man plötsligt vara stark igen, man får inte visa sig svag för någon annan för ingen vet egentligen vad hen ska säga. Visst finns det personer i ens omgivning som kan ta att det är skit vissa dagar men det märks ändå så väl att de inte vill att det ska vara skit. Det vill inte jag heller men ibland måste man få må kasst. Ibland måste man få ligga i sängen hela dagen för att man verkligen inte ser någon mening med att gå upp. Men jag har inte gjort det, jag minns inte sist jag gjorde så. Jag har saker att gå upp för nu men jag har ändå inte tillräckligt med ork. Jag vet inte hur det går ihop sig.

Jag tänker för mycket, det är det som gör mig så trött. Analyserar sönder allt in i minsta detalj, plockar isär och granskar alla tusen bitar innan jag försöker sätta ihop dem igen. Men då har tankarna redan förstört allting som från början kanske var helt.

Plötsligt har jag tappat greppet om vad som är viktigt. Tänker för mycket på vad andra tycker och glömmer bort att fråga mig själv vad jag vill. Men när jag väl kommer på mig själv med det vet jag inte vad som är mina tankar från början ändå, för allt är ett virrvarr som inte går att reda ut. Slår knut på mig själv i försöken och känner paniken stiga i bröstet.

När skrek jag senast? Jag vet inte. Jag vet inte om jag någonsin verkligen skrikit ut all ilska inom mig. Slagits och skrikit och gråtit. Jag har nog mest gråtit och förbannat mig själv. Varit arg på mig själv istället för på någon annan. Som om jag bär på hela skulden för precis allt. Som om det är mitt fel att det är såhär.

Tänk om en kunde släppa all ilska och all sorg och lägga den energin på saker som gör att man mår bra istället. Men det är svårt, det är jättesvårt. För det bultar hela tiden så hårt i hjärtat.

När han ligger bredvid är jag lugn. Och snart kommer min blondin hem och hälsar på. Bara tanken på att se henne skratta igen gör mig så glad. Min äckling, vad jag saknar dig.

Jag är arg idag. Mina favoritjeans gick sönder förra veckan (och mina Dr. Denim gick ju sönder för någon månad sen), vilket gjort att jag behövt leta efter ett par nya. Samma modell finns fortfarande på Gina, men endast i ljusa färger. Någon färg var kvar sedan hösten, men den fanns självklart inte i min storlek. Så, vad gör jag? Jo, jag börjar ju leta jeans på alla ställen. Men vet ni vad? Det finns inga. Det finns inga jeans (som inte kostar på tok för mycket) som passar mig, för att jag är dels för kort men även för kurvig. De jeansen jag hade från Gina var ankeljeans, alltså skulle de egentligen slutat vid ankeln. Men mina, som var i kortaste längden, slutade som ett par "vanliga" jeans.

 

På Vero Moda har de inga kortare än 32. Inte på H&M heller. Den enda modellen jag möjligtvis kunde ha ifrån H&M var det "super low waist" i, vilket inte ser klokt ut på mig då jag har för "mycket" höfter för det.

 

Vart jag vill komma med det här är; var fan hittar man jeans om man INTE är supersmal och superlång? Om man inte ser ut som alla modeller i alla reklamer? Om man inte har ben som en skyltdocka?

 

VARFÖR ska man behöva må dåligt över att behöva köpa nya jeans? Varför ska man stå i provrummen och bita sig i läppen för att inte börja gråta, när det tioende paret inte heller ser snyggt ut på? När vartenda par jeans korvar sig vid anklarna, inte går att dra upp över låren (alternativt går att få upp över rumpa och lår men då är för stora i midjan), eller slutar så lågt ner att det fett man faktiskt har på höfterna liksom går över kanten, vad gör man då? Skiter i att köpa jeans, bojkottar hela jävla grejen, skrattar idealet rätt i ansiktet och går hem och drar på sig ett par leggins istället? Eller gör man som jag och blir nere, ledsen och undrar vafan det är för fel på en.

 

Jag är inte smal. Men jag är heller inte tjock. Jag är 162 centimeter lång, väger mellan 64-69 kg, beroende på hur jag mår. Ibland mår jag kalasbra, väger strax under 70 för att jag inte bryr mig ett dugg och ibland mår jag lika bra men har så mycket glöd och energi till träning att jag väger 64 och skymtar magrutorna. Förra vintern mådde jag så dåligt att jag gick ner från 68 till 63 på två veckor, för att jag varken kunde äta eller sova. Men då såg jag knappast frisk ut (det var jag för övrigt inte heller).

 

Det jag vill komma fram till är att det är så jävla svårt att vara nöjd med sig själv, när alla skriker åt en att man inte borde vara det. Att det finns ett kilo för mycket på låren, ett kilo för mycket på magen och ett kilo för mycket på brösten. Då är det svårt att se sig själv i spegeln och vara nöjd.

 

Och det gör mig så himla arg.

Jag veeeet att jag måste fixa klart min design men jag har inte hunnit, för jag är mitt uppe i rena rama flyttkaoset. Imorgon säger jag hejdå till Oxhagen, tar mitt pick och pack och flyttar den lilla biten till Malmen. Inga mer "var ska vi sova inatt?", inga mer "hejdå, vi hörs ikväll", nu blir det bara puss och ses sen. Hemma. Tillsammans.

 

Känns så himla bra men samtidigt lite läskigt. Vuxet, pirrigt, roligt.

 

Somliga tycker säkert att det är alldeles för tidigt att flytta ihop när man varit vi två så kort tid, men tack vare omständigheterna blev det såhär. Min bror har hittat en mindre lägenhet och Jonathan skulle ändå flytta hemifrån nu. Så vi flyttar helt enkelt in tillsammans i den lägenheten han skulle bott i själv.

 

Behöver inte sova ensam mer. Behöver inte vara otrygg. Nu är han min på heltid. <3

 

Jag vet inte varför jag är så bra på att se svart. Jag försöker att inte göra det, jag försöker verkligen. Men jag lägger hela tiden krokben för mig själv och klumpen i magen försvinner aldrig. Jag kan vara glad, jag kan skratta högst av alla och prata konstant med porlande bokstäver. Jag kan fnissa och kramas och pussas och le. Och det är inget spel. Men att må bra? Det vet jag inte om jag gör. Det är tungt i huvudet och med fjärilarna i magen slåss vassa stenar. Ett evigt krig.

 

Är jag en olycksfågel, eller gör jag mig själv till en sådan? Förföljer oturen mig eller har jag bara svårt att se turen? Jag vet inte. Kanske både och, kanske inget alls. Kanske är det likadant för mig som för alla andra. Kanske är jag bara skörare. Vill inte se mig själv som svag. Vill vara stark, men tappar greppet någonstans på vägen. Ger upp och faller ihop. Fall down seven times and stand up eight om och om igen i huvudet men jag vet inte hur många gånger man orkar resa sig när man faller fler än sju.

 

Det är någonting som skaver.

 

Men när han ligger bredvid om natten med sin arm om min midja kan jag ärligt säga att jag känner mig lugn. Tryggare än jag någonsin känt mig. Det är så mycket annat bara.

-Shoppar. Vilket jag måste hejda mig själv ifrån att göra ungefär varje dag just nu, då jag i princip går back varje månad.

-Springer. Vilket jag inte kan göra just nu, eftersom skadan jag råkade ut för i oktober inte är bra än. Fan vad jag saknar att dra en lång löprunda.

-Röker. Vilket jag inte VILL göra eftersom jag hållit uppe i snart två månader.

-Skriver. Vilket jag inte ärligt talat orkat eller tagit mig tid till att göra på hur länge som helst.

 

-Äter. Vilket jag gör KONSTANT, eftersom jag inte har något annat medel att ta till. Skärpning kanske? Ah well.

 

 

Ikväll lyssnar jag i alla fall på musik, försöker styra ihop de närmsta veckorna i huvudet och trycker i mig halstabletter. Snart dags att sova. Puss.

Det är jobbigt att pilla med bloggdesignen, jag blir aldrig helt nöjd. Har ett par saker kvar att fixa nu plus att jag ska göra en ny header. Men skönt med lite nytt ändå ju, så det får vara värt krånglet.

 

I övrigt har jag varit hemma från praktiken i 2½ dag, men idag ska jag pallra mig dit trots att förkylningen inte helt släppt taget om mig. Tänker dock icke promenera i det här vädret, payar hellre för parkeringsplats och tar mammas lilla bil.

 

Jag är så himla trött hela tiden, börjar undra om jag inte behöver äta något tillskott eller vad som helst. Funkar inte att dricka fem koppar kaffe per dag, funkar inte att sova ordentligt, funkar inte att äta ordentligt. Det enda som kanske felar är att jag inte tränar regelbundet just nu, men piggare än såhär borde jag ändå vara. Jag är så trött på att vara trött. Minns inte senast jag kände mig utvilad. Minns inte senast jag vaknade och inte ville somna om. Det är svårt att inte orka. Det är svårt att vara utan glöd.

 

Men jag har i alla fall saker att se framemot. Det gör ändå saker och ting lite lättare. Och jag har någon som håller om mig när det är kallt, någon som pussar mig på pannan och äter frukost med mig varannan morgon. Fina du.

Var vänlig kom tillbaka senare. Puss.

I februari frågade Hanna Ek efter några fina kärlekshistorier, som hon sedan publicerade på Alla hjärtans dag. Jag skrev om min fina pojk och hamnade sedan överst i hennes inlägg. Glad.

Hej. Jag har fått min pojkväns gamla dator = en liten fin bloggdator. Vit och med en liten cam till och med! Haha så glad. Nu får ni förresten se mina nya glasögon också!

I övrigt är jag lite sjuk och därmed hemma från praktiken. Känner mig helt tung i huvudet, halsen krånglar och näsan är snuvig. Måste dock bege mig till banken en sväng för att sätta in min senaste lön, har jobbat några lördagar och så på Holmis, så lite extra cash har jag lyckats skrapa ihop. Bra just nu, då jag har en balklänning att betala. Den ska ni också få se bild på snart. Puss.